känner inte kärlek längre men jag känner saknad ett stort tomt hål det är dej som jag saknar.
Dollo Rosa. Var mitt allt. Den dagen jag insåg att det var dags att gå vidare att det skulle bli bäst för oss båda, så tog mitt liv slut. I över en månad var jag down. Jag ville inte leva. Orkade inte gå upp på morgonen, och grät hela kvällarna, Jag orkade ingenting och ville inte leva. När jag sitter och skriver denna texten så rinner tårarna för hon var verkligen mitt allt. Men jag tappade balansen, insåg att det var rätt men ångrade allt som fan.
Men samtidigt var det den ponnyn jag tog från noll. En svårare ponny får man leta länge efter. Jag började ha henne på delfoder 1.gång i veckan och sen hade jag henne tre. Jag fick inte henne att gå över en bom. Vi startade upp till LD+5 tillsammans och hoppade banor på LC+5 nivå på träning och inom hoppningen var vi verkligen inte färdiga. Men inom dressyren hade jag tagit denna ponny så långt. Jag hatade dressyr, hon med. Men tillslut fick jag upp ögonen, när jag insåg att vi kunde komma någonstans, med graman med även utan, sista gången fick hon i form alla gångarter utan graman, lite till och från. Men jag kännde mej så färdig.
Dagen jag sa upp henne borde jag insätt... för jag grät,grät,grät och bara grät. Mina vänner förstod precis vad det var, andra frågade men kunde inte svara.
Oktober 2011 var sista månaden jag hade henne. Och ändå var jag lycklig för i november väntade en ny, as cool ponny!
Men när allt var slut så bröt jag ihop. Grät hela tiden, och gjorde mindre bra saker. Orkade inte med livet.
Samtidigt är jag galet glad att jag fick träffa henne, men tanke hur mycket självförtroende det gav att ta henne till den nivån och kunna säga att vi kunde gått längre.
Och så dåligt som jag mådde kommer jag göra igen, men då är det sista gången. Men just nu mår jag så jävla bra.
Missing is just a part of moving on...
de 22 månanderna med dej var oslagbara!
Men samtidigt var det den ponnyn jag tog från noll. En svårare ponny får man leta länge efter. Jag började ha henne på delfoder 1.gång i veckan och sen hade jag henne tre. Jag fick inte henne att gå över en bom. Vi startade upp till LD+5 tillsammans och hoppade banor på LC+5 nivå på träning och inom hoppningen var vi verkligen inte färdiga. Men inom dressyren hade jag tagit denna ponny så långt. Jag hatade dressyr, hon med. Men tillslut fick jag upp ögonen, när jag insåg att vi kunde komma någonstans, med graman med även utan, sista gången fick hon i form alla gångarter utan graman, lite till och från. Men jag kännde mej så färdig.
Dagen jag sa upp henne borde jag insätt... för jag grät,grät,grät och bara grät. Mina vänner förstod precis vad det var, andra frågade men kunde inte svara.
Oktober 2011 var sista månaden jag hade henne. Och ändå var jag lycklig för i november väntade en ny, as cool ponny!
Men när allt var slut så bröt jag ihop. Grät hela tiden, och gjorde mindre bra saker. Orkade inte med livet.
Samtidigt är jag galet glad att jag fick träffa henne, men tanke hur mycket självförtroende det gav att ta henne till den nivån och kunna säga att vi kunde gått längre.
Och så dåligt som jag mådde kommer jag göra igen, men då är det sista gången. Men just nu mår jag så jävla bra.
Missing is just a part of moving on...
de 22 månanderna med dej var oslagbara!
Kommentarer
Trackback
